Barbara Ehrenreichs bok om självhjälps- och positiv tänkande-trenden har blivit en snackis de senaste veckorna. Många inom vänstern håller med henne. Det verkar finnas en uppdämd ilska mot alla gurus som säger att det är upp till dig, att du kan förändra bara du vill och att du kan välja glädje.
Jag har inte läst boken. Men känner mig ändå djupt bekymrad. Inte över självhjälpstrenden utan över reaktionerna inom vänstern.
Låt mig först säga att jag inte tror att det går att tänka bort cancer. Jag tror inte heller att självhjälpscoacher kan lösa arbetslösheten. Jag delar den skepticism som många känner inför hela denna hajp.
Men för den politiska vänstern i Sverige 2010 är inte det stora problemet att människor har naiva drömmar om att det går att förändra saker. Det stora problemet är istället den utbredda pessimismen.
Politisk kamp handlar om att tro. Att tro på sig själv och mena det. Också i lägen där det är orealistiskt.
Låt mig ta valrörelsen som exempel. Det går inte att vinna ett val om man tror att man ska förlora.
Men en stor del av Sveriges vänstersympatisörer gav upp väldigt tidigt. Varför ska man stå och dela ut flygblad i ösregnet om man tror att det är kört? Varför ska man kämpa över huvud taget? Det kommer ju ändå inte betyda något.
Jag ägnade själv en stor del av valrörelsen åt att förklara att det inte var avgjort. Men det hände något under våren och sommaren. Som om valförlusten var förutbestämd i människors medvetande.
Eller egentligen började det långt tidigare. Redan för ett år sedan började en del olyckskorpar kraxa. När det stod och vägde.
Jag vågar säga att det inte finns något som är så passiviserande som känslan av att det inte kommer gå. Men det är också en ganska bekväm position. Man kan stå vid sidan av och klaga på hur dålig Mona Sahlin är i debatten, man kan säga ”vad var det jag sa?”.
Kanske tycker någon att jag pratar om äpplen och päron. Att Ehrenreichs kritik riktar sig mot något annat, mot den industri som försöker skuldbelägga individen snarare än att prata om strukturella problem. Visst, där har hon en poäng.
Samtidigt, och detta kanske låter lite provocerande, tror jag att ett av vänsterns största problem idag är att den är deprimerad. Vänstern tror inte på förändring. Socialdemokraterna ”har ingen politik”.
Det handlar inte om att ignorera de gigantiska problem som finns. Det handlar inte om att ignorera misstag som man själv begått. Det handlar om att tro att problemen kan lösas. Varför ska vi annars ägna oss åt politik överhuvudtaget?
Många i vårt samhälle skulle behöva läsa böcker som sågar självhjälpshajpen. Men inte vänstern. Jag tror tvärtom att vänstern idag har en del att lära av Kaj Pollack, Mia Törnblom och resten av självhjälpsgurusarna. De där som säger att allt kan gå bara du tror på det själv.
Bra skrivet. Jag vill dock rekommendera Smile or Die som är en utmärkt bok.
Positivt tänkande är visserligen bra, men det är övervärderat. Och det kan missbrukas och förvandlas till en tvångströja.
Det är helt klart något särskilt vi som försöker omsätta lyckoforskningens resultat i politiken bör vara medvetna om.
man får dock inte glömma att ilska och uppgivenhet har en stor del i förändringen. När det gäller just politiken, och i synnerhet rättighetsfrågor, går ca 70% av arbetet ut på att att övertyga folk om att det faktiskt krävs en förändring, och jag skulle gissa på att ungefär samma procentsats kan sättas på den utsträcknign som man änvänder någon variant på “nu får ni vara nöjda” när man motarbetar det.
Jag skulle snarare säga att sossarnas problem har varit att de inte varit förbannade nog. De såg inte tillräckligt många problem med det rådande systemet för att kunna bygga en motbild.
Väl skrivet Sven. Samhället behöver både pessimister och optimister för att vi ska unna agera balanserat och fatta bra beslut. Just Vänstern har dock allför stor övervikt av pessimisiter idag och detta behöver balanseras upp, så att vi kan se både möjligheter och risker.
Visst måste man tro på sig själv, men det går inte bara att vinna val på en blind tro.
Man måste ha en politik också, och de hade de rödgröna aldrig.
Den rödgröna kampanjen hade en enda bärande ide, och det var sensationen i att man överhuvud taget samarbetade. De rödgröna misslyckades kapitalt med att utnyttja alliansens katastrofer (som sjukförsäkringarna) och den ekonomiska politik som Östros och Valtersson presenterade hade kunnat sammanfattas i tre ord: “Vi håller med”.
Aldrog har en opposition varit så totalt osjälvständiga som de rödgröna när det gäller ekonomin.
Efter Östros och Valterssons kapitulation störtdök de rödgröna. Att “tro” upp den katastrofen går inte.
För att vinna val måste man kunna erbjuda en förändring, men de rödgröna erbjöd exakt samma politik som alliansen. Återigen: man kan inte “tro” upp en sådan katastrof.
Mona var inte bra, men det var tomheten i budskapet och oförmågan att erbjuda något annat än alliansen som kostade oss valet. Vill du ha en hel filosofi istället för en halv?
Här kommer den:
För att kunna tro måste du ha något att tro på.