Att Jan Björklund kör över skolverket och låter kristendomen få särställning inom religionsämnet är dumt av flera skäl. Den svenska religionsfriheten är ett skäl. Att man kör över expertmyndigheten i en detaljfråga är ett annat skäl.
Men det viktigaste har ännu inte tagits upp: synen på ämnet religion. Går det att tillämpa Björklunds 50-talsdoftande katederromantik på religionsämnet utan att ämnet förlorar sin poäng?
Personligen ser jag att religionsämnet har en mycket viktig roll, men att “berätta om hur religionerna” på ett tekniskt sätt är endast en mindre del av ämnet. Poängen är istället att väcka elevernas nyfikenhet på existentiella frågor, på frågor om liv och död, frågor om moral, att få eleverna att fundera kring varför människor väljer att leva sina liv på olika sätt.
Att på förhand sända ut en signal om att en av de fem världsreligionerna är viktigare är förmodligen ett ganska effektivt sätt att döda all form av nyfikenhet på livsfrågor hos eleverna.
Jan Björklund har gjort till sin grej att prata om hårda kunskaper istället för flummiga. Hur många armar har en menora? Vad kallas en muslimsk böneutropare? Vad hette de tre vise männen? Det är exempel på kunskap som visserligen är viktig, men också sån kunskap som lämnar huvudet inom en vecka efter provet om man som elev saknar nyfikenhet och lust att förstå varför människor väljer att leva sina liv på olika sätt.
Att undervisa om hur kristendomen påverkat det svenska samhället är jätteviktigt. Det kan man göra inom historieundervisningen eller samhällskunskapen eller varför inte i den typ av ämnesöverskridande undervisning som en stor del av skolorna redan tillämpar.
Men låt för guds skull religionen vara flummig.
Socialdemokratin har format Sverige under det senaste seklet. Med Björklunds logik borde därmed socialdemokratin dominera på samhällskunskapslektionerna.