I år kommer 44 000 människor i Sverige att förlora sin sjukförsäkring, trots att de är sjuka. Jag har på något sätt inte orkat sätta mig in i denna fråga tidigare, inte orkat tränga igenom den mur av retorik som omgett hela debatten kring sjukförsäkringarna.
Jag har stängt av varje gång jag hör alliansföreträdare prata om att dessa ”satt fast i passivitet” tidigare men jag har faktiskt även stängt av när jag hört socialdemokrater prata om ”stupstocken”. Så illa kan det väl ändå inte vara.
Men när jag inser vad det hela handlar om blir jag bara så ledsen. Om inte ett rikt land som Sverige förmår ta hand om människor som är sjuka, vem kommer då att göra det?
De 44 000 förväntas gå till arbetsförmedlingen och söka jobb, fast de är sjuka.
– De har kommit till sista dagen i sjukförsäkringen. Försäkringskassan och läkare har inte bedömt att de är friska, då hade de lämnat sjukförsäkringen tidigare, säger Siri Persson från Försäkringskassan.
Läs det igen och fundera några sekunder över detta. 44 000 människor sparkas ut från sjukförsäkringen för att de kommit till sista dagen. Man får inte vara sjuk längre än så i Sverige idag.
Det mest sorgliga med hela situationen är att dessa 44 000 inte hörs. De syns inte. De är osynliga.
Den som slår upp en DN, eller SvD, eller Metro eller någon annan rikstäckande tidning, får läsa om hur bra det går för Sverige. Hur fina siffror som Anders Borg kan presentera över vårt lands makroekonomiska situation. Inflation, räntenivåer, skuldsättning i förhållande till andra europeiska länder. Det ser bra ut.
I den mån problem tas upp handlar det om den fruktansvärda skräck som människor runt köksbord över hela landet känner över den extrema skattechock som väntar om de rödgröna tar över i höst.
Men det råder en öronbedövande tystnad runt de verkliga problemen.
Sverige håller på att delas itu. Inte bara socioekonomiskt. Mediernas totala oförmåga att berätta dessa tiotusentals människors historia gör att de helt enkelt inte finns på dagordningen. Deras röster hörs inte.
Vi har idag en regering som inte klarar att upprätthålla välfärdsstatens allra mest centrala åtagande: att ta hand om människor som är sjuka. Moderaterna har tidigare gått till val på att göra just detta: skala bort centrala delar av välfärden för att ha råd med omfattande skattesänkningar till de som redan har det bra. Man har tidigare förlorat valen just av denna anledning.
Nu gör man precis samma sak, men lyckas komma undan med det. Varför? De tiotusentals som drabbas av politiken är osynliga.
Pingback: Begreppet ”bidragslinjen” – ett hån mot de sjuka « Sven Elander