Ulf Nilson är värre än SD

Expressens krönikör Ulf Nilson menar att “vi pursvenskar” befinner oss i krig mot muslimerna eftersom de föder fler barn än vi.

Om man tycker så är man rasist. Punkt. Sen spelar det ingen roll om man byter ut ordet “pursvenskar” mot “svenskar av det gamla vanliga slaget” eller vilket annat uttryck som helst.

Jag meljade Expressens tf ansvarige utgivare Per-Anders Broberg och fick det här svaret:

“Expressen är en tidning med många röster – från tidningens röst på ledarsidan till den enskilde krönikören på annan plats i tidningen. Spänningen uppstår i de olika rösterna. Ibland ställs du som utgivare inför svåra val; ska din egen uppfattning avgöra om en krönikörs resonemang ska publiceras eller inte?”

Hmm, ska jag publicera en rasbiologisk krönika eller inte? Ja valet är ju verkligen svårt.

Sen fortsätter Broberg med ett mycket märkligt resonemang:

“Jag tror ingen tvekar över Expressens position i den här debatten, särskilt efter en sommar och höst där Expressen kanske varit den tidning som tagit tydligast ställning mot främlingsfientlighet och fördomsfullhet genom att inte bjuda in Sverigedemokraterna till Expressens valstuga och markera ett tydligt “NEJ” på tidningens förstsida på valdagen.”

Okej, så rasbiologiska krönikor ena dagen uppvägs av kampanjer mot främlingsfientlighet den andra dagen?

Jämförelsen med SD är ändå intressant. Många menar att Nilsons krönika skulle passa bättre i SD-kuriren.

Men faktum är att Nilson är mycket värre än SD. SD övergav rasbiologin för flera år sedan och pratar ju om kultur istället.

Nilsons rasdiskussion tar oss snarare tillbaka till 30-talet. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle behöva se sån skit i en svenska dagstidning 2010.

Vänstern behöver läsa fler självhjälpsböcker

Barbara Ehrenreichs bok om självhjälps- och positiv tänkande-trenden har blivit en snackis de senaste veckorna. Många inom vänstern håller med henne. Det verkar finnas en uppdämd ilska mot alla gurus som säger att det är upp till dig, att du kan förändra bara du vill och att du kan välja glädje.

Jag har inte läst boken. Men känner mig ändå djupt bekymrad. Inte över självhjälpstrenden utan över reaktionerna inom vänstern.

Låt mig först säga att jag inte tror att det går att tänka bort cancer. Jag tror inte heller att självhjälpscoacher kan lösa arbetslösheten. Jag delar den skepticism som många känner inför hela denna hajp.

Men för den politiska vänstern i Sverige 2010 är inte det stora problemet att människor har naiva drömmar om att det går att förändra saker. Det stora problemet är istället den utbredda pessimismen.

Politisk kamp handlar om att tro. Att tro på sig själv och mena det. Också i lägen där det är orealistiskt.

Låt mig ta valrörelsen som exempel. Det går inte att vinna ett val om man tror att man ska förlora.

Men en stor del av Sveriges vänstersympatisörer gav upp väldigt tidigt. Varför ska man stå och dela ut flygblad i ösregnet om man tror att det är kört?  Varför ska man kämpa över huvud taget? Det kommer ju ändå inte betyda något.

Jag ägnade själv en stor del av valrörelsen åt att förklara att det inte var avgjort. Men det hände något under våren och sommaren. Som om valförlusten var förutbestämd i människors medvetande.

Eller egentligen började det långt tidigare. Redan för ett år sedan började en del olyckskorpar kraxa. När det stod och vägde.

Jag vågar säga att det inte finns något som är så passiviserande som känslan av att det inte kommer gå. Men det är också en ganska bekväm position. Man kan stå vid sidan av och klaga på hur dålig Mona Sahlin är i debatten, man kan säga ”vad var det jag sa?”.

Kanske tycker någon att jag pratar om äpplen och päron. Att Ehrenreichs kritik riktar sig mot något annat, mot den industri som försöker skuldbelägga individen snarare än att prata om strukturella problem. Visst, där har hon en poäng.

Samtidigt, och detta kanske låter lite provocerande, tror jag att ett av vänsterns största problem idag är att den är deprimerad. Vänstern tror inte på förändring. Socialdemokraterna ”har ingen politik”.

Det handlar inte om att ignorera de gigantiska problem som finns. Det handlar inte om att ignorera misstag som man själv begått. Det handlar om att tro att problemen kan lösas. Varför ska vi annars ägna oss åt politik överhuvudtaget?

Många i vårt samhälle skulle behöva läsa böcker som sågar självhjälpshajpen. Men inte vänstern. Jag tror tvärtom att vänstern idag har en del att lära av Kaj Pollack, Mia Törnblom och resten av självhjälpsgurusarna. De där som säger att allt kan gå bara du tror på det själv.

Supermiljöbloggen

Idag skriver jag om elbilar på Supermiljöbloggen. Enligt regeringens egna prognoser kommer bara 0,1 procent av energin inom transportsektorn att komma från elbilar år 2020.

Supermiljöbloggen är en av de snabbast växande politiska bloggarna i Sverige idag och mig veterligen den enda som dagligen rapporterar högkvalitativt om miljöfrågor. Bloggen kommer att vara helt oumbärlig för den som vill hålla sig uppdaterad under klimattoppmötet i Mexiko i december, och under resten av mandatperioden för den delen.

Mer flum i religionsundervisningen

Att Jan Björklund kör över skolverket och låter kristendomen få särställning inom religionsämnet är dumt av flera skäl. Den svenska religionsfriheten är ett skäl. Att man kör över expertmyndigheten i en detaljfråga är ett annat skäl.

Men det viktigaste har ännu inte tagits upp: synen på ämnet religion. Går det att tillämpa Björklunds 50-talsdoftande katederromantik på religionsämnet utan att ämnet förlorar sin poäng?

Personligen ser jag att religionsämnet har en mycket viktig roll, men att “berätta om hur religionerna” på ett tekniskt sätt är endast en mindre del av ämnet. Poängen är istället att väcka elevernas nyfikenhet på existentiella frågor, på frågor om liv och död, frågor om moral, att få eleverna att fundera kring varför människor väljer att leva sina liv på olika sätt.

Att på förhand sända ut en signal om att en av de fem världsreligionerna är viktigare är förmodligen ett ganska effektivt sätt att döda all form av nyfikenhet på livsfrågor hos eleverna.

Jan Björklund har gjort till sin grej att prata om hårda kunskaper istället för flummiga. Hur många armar har en menora? Vad kallas en muslimsk böneutropare? Vad hette de tre vise männen? Det är exempel på kunskap som visserligen är viktig, men också sån kunskap som lämnar huvudet inom en vecka efter provet om man som elev saknar nyfikenhet och lust att förstå varför människor väljer att leva sina liv på olika sätt.

Att undervisa om hur kristendomen påverkat det svenska samhället är jätteviktigt. Det kan man göra inom historieundervisningen eller samhällskunskapen eller varför inte i den typ av ämnesöverskridande undervisning som en stor del av skolorna redan tillämpar.

Men låt för guds skull religionen vara flummig.

SvD, DN, DN2, Expressen, Ekot, Aftonbladet, SvD2

Johan Croneman har fel

Jag brukar läsa Johan Cronemans krönikor med stort intresse. Oftast har han rätt. Men idag har han fel. Inte lite fel utan fundamentalfel.

Johan Croneman går idag till storms mot det så kallade undergångsbudskapet. Journalister måste våga ifrågasätta, sluta springa åt samma håll. Så långt låter allt vettigt. Det är väl bra med ifrågasättande.

Men det som Croneman sedan skriver har jag hört så otroligt många gånger, från så otroligt många personer, i så många olika varianter. Personer som famlar efter bortförklaringar till sitt eget bilkörande, sitt eget köttätande eller andra saker som man vet sabbar klimatet men som ändå är svåra att motstå.

Självklart är det viktigt att ifrågasätta, men har inte journalister också ett ansvar att faktiskt sätta sig in i de sakfrågor de skriver om? Har inte Johan Croneman ett ansvar att faktiskt ta reda på vad världens samlade expertis säger om klimathotet?

Det är klart man kan hitta “trovärdiga” källor som säger tvärtom på fyra sekunder på nätet. Jag kan hitta källor som verkar trovärdiga på lite vad som helst på tre sekunder om jag vill.

Jag har också hört den här ett antal gånger: “det där med undergångsprofetior höll vi på med redan på 70-talet och det tror jag inte på”.

Jag är ledsen att säga det Johan men klimathotet ÄR ett gigantiskt mycket större problem än försurningens, ozonhålen eller säldöden. Vi är så nära ett vetenskapligt konsensus vi kan komma. Sex graders temperaturökning, som inte alls är osannolik om vi fortsätter som vi nu gör, kommer att innebära att en stor del av jordens liv slås ut. Sen kan vi fnysa åt Bob Hansson (som säkert inte har särskilt bra koll) och muttra om att det minsann finns två “forskare” på internet som säger något annat.

Problemet är inte undergångsprofetiorna. Problemet är att de tydliga varningarna från en nästintill enig forskarkår inte får något genomslag i den praktiska politiken.

Vi har just gått igenom en valrörelse där klimatet och miljön knappast funnits på agendan. Jo förresten, de har funnits, men som tvärtom-frågor. Den som har haft sämst miljöpolitik har belönats.

De rödgröna har i varje debatt, i varje utfrågning pressats på frågan om bensinskatt och lastbilsskatt. “Hur slår det här mot landsbygden?”. Trots att samtliga riksdagspartier vet att höjd koldioxidskatt på sikt är ett måste om utsläppen ska minska till en hållbar nivå.

Har detta något med Johan Croneman att göra?

Ja. Precis den argumentation som Johan Croneman för är den vanligaste försvarsmekanismen hos den stora grupp människor som bromsar. Den grupp av människor som säger “jag säger inte att klimathotet inte finns, men är det inte lite överdrivet?”.

Johan, jag tycker du ska läsa på innan du skriver om klimatfrågan nästa gång. Du kan läsa IPCC:s rapport från 2006, som är en ganska bra sammanfattning av vad några tusen klimatforskare kommit fram till. Eller varför inte Andreas Malms bok? För jag tycker inte bara att journalister ska ifrågasätta, jag tycker också att de ska vara någorlunda allmänbildade.

Alla andra alternativ är sämre

Sällan har det kokats så mycket soppa på så lite spik. Maria och Peter sa väl ungefär det som de flesta väntat sig på gårdagens presskonferens, att MP säger nej till att bli stödparti till alliansen men öppnar för samarbete i enskilda frågor. Alternativet att sitta med i alliansregeringen har aldrig varit uppe för diskussion även om många tycks tro det.

Det kändes lite märkligt att vakna till DN:s och SvD:s krigsrubriker imorse. Henrik Brors är som vanligt mest extrem. Men också den vanligtvis mer sansade Göran Eriksson pratar om “rödgrön upplösning”.

Jag tycker också att Vänsterpartiets Kalle Larssons hårda kritik mot MP känns märklig. Larssons eget förslag, att de rödgröna skulle bjuda in de borgerliga småpartierna till en uppgörelse, är inte realistisk och inte heller rimlig utifrån valresultatet.

Miljöpartiet måste lyckas med flera saker samtidigt. MP måste behålla positionen som ett oppositionsparti under mandatperioden för att inte svika den breda majoritet av partiets väljare som röstade på ett rödgrönt regeringsalternativ. Samtidigt måste man stå för det man sa inför valet, att söka breda samarbeten för att stänga ute SD från inflytande.

Om vi rödgröna hade blivit större än alliansen i valet men samtidigt saknat majoritetsstöd i riksdagen så skulle vi ha bjudit in Centern eller Folkpartiet till samarbete. Denna position var helt riktig, men den förpliktigar också. Om vi förväntar oss att C eller FP ska agera ansvarsfullt bör vi också göra det själva. Det innebär inte att vi måste sälja vår själ och gå med på dåliga uppgörelser. Men det innebär att vi inte kan säga nej till all form av samarbete över blockgränserna.

Jag tycker att den linje som MP nu driver är både politiskt rimlig och ansvarsfull. Med en bred uppgörelse om migrations-/integrationspolitiken kan vi punktera SD:s möjligheter till inflytande. Det kommer på sikt att gynna det rödgröna samarbetet. Det blir lättare att driva en tuff samordnad oppositionspolitik inom andra politikområden om de främlingsfientligas främsta vapen är desarmerat.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2

Svaga sossar = starka rassar

När vi slutat gråta ska vi analysera denna katastrof ner till sina minsta beståndsdelar. Men först en liten reflektion så här dagen efter:

För mig är det tydligt att Sverigedemokraternas framgång hänger ihop med en högervridning av hela den politiska debatten. Eller kanske mer så här: Sverigedemokraternas framgång kan bara förstås i ljuset av Socialdemokratins kraftiga försvagning och förskjutningen från S till M som centrum i svensk politik.

Jag menar absolut inte att jämställa Moderaterna eller alliansen med Sverigedemokraterna, nej det vore vansinnigt korkat. Poängen är en helt annan.

Poängen är att en stark Socialdemokrati fångar upp stora delar av de grupper som känner sig utanför, som känner att de inte är med. Säga vad man vill om sossarna men med S som “centrum i svensk politik” har det funnits en stark gemenskap mellan de som jobbar och de som av olika skäl inte jobbar. En stark solidaritet i samhället.

Moderaterna har, inte helt och hållet men delvis, börjat ta över rollen som “det naturliga valet”, “det statsbärande partiet”, “centrum i svensk politik” eller vad man nu vill kalla det, jag tror ni förstår vad jag menar.

En förutsättning för att Moderaterna ska kunna göra detta är en “avsolidarisering” av samhället. Man måste få stora grupper människor att börja tänka mer på sin egen plånbok än på det som är bäst för alla. För att citera Peter Eriksson (mp): Mer av JAG, HÄR OCH NU och mindre av VI TILLSAMMANS I FRAMTIDEN.

Vi har fått en valrörelse som präglats av plånboksfrågor. Valet handlar, enligt Fredrik Reinfeldt, om en femhundring mer eller mindre i den egna plånboken. Inte om barngrupperna. Inte om sjukförsäkringen. Inte om våra äldre. Inte om bostadsbristen. Inte om planetens överlevnad.

Från Moderaterna basuneras hela tiden budskapet ut: Du som jobbar ska inte solidarisera dig med “de som inte jobbar”. Jag har stött på en hel del väljare som uttryckt liknande saker fast på lite annorlunda sätt.

Vad händer med de grupper som känner sig utanför? Som känner att de släpar efter? Som känner att valdebatten inte handlar om deras problem över huvud taget?

Stora delar av Sveriges befolkning känner antagligen inte igen sig i valdebatten alls. Man upplever inte att de problem som finns i vardagen diskuteras särskilt mycket.

Trångboddhet, fattigdom, bristande kvalitet i skolan, vad hände med dessa frågor egentligen?

En stor del av de som känner sig utanför röstar idag på Socialdemokraterna. I de områden där S varit synliga har man gjort ett bra valresultat. S har 50 -70 procent i ett antal miljonprogramsområden i hela landet.

Moderaterna har aldrig kunnat, kan inte, kommer aldrig kunna, fånga upp dessa grupper av den enkla anledningen att Moderaternas politik handlar om att ÖKA klyftor istället för att MINSKA dem. Moderaternas politiska idé handlar om att vara ett parti för de som redan har arbete, inte för de grupper som släpar efter.

Vad vi ser en en kantring av svensk politik som är mycket farlig. Självklart är detta inte hela förklaringen till SD:s framgångar, det är tex ingen slump att de växer just i de delar av Sverige som har en lång tradition av främlingsfientlighet som går tillbaka till andra världskriget.

Men det är en viktig del av förklaringen.

Kristdemokraternas intellektuella kollaps

Göran Hägglund (kd) står förmodligen för valrörelsens mest ansvarslösa uttalande när han idag säger att han inte kan avgöra vem som är “värst” av vänsterpartiets Lars Ohly och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. SD är alltså ett parti vars medlemmar marcherade i naziuniformer så sent som på 90-talet.

För det första är uttalandet väldigt korkat. Kristdemokrater och Vänsterpartister har skrivit ett antal motioner tillsammans under mandatperioden och de flesta handlar om just mänskliga rättigheter. Kristdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet i flera kommuner. Betyder det att KD kan tänka sig ett liknande samarbete med SD? Det är ju den rimliga tolkningen av Hägglunds uttalande.

Men uttalandet är inte bara korkat. Det är också mycket mycket farligt.

Att likställa Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna blir som att ge en tydlig signal till väljarna om att det är helt ok att rösta på SD. SD är ett dåligt val, menar Hägglund, men inte värre än att rösta på Vänsterpartiet som KD samarbetar med i en rad frågor.

Att sudda ut gränsen mellan de demokratiska partierna och SD är samma sak som att ge SD en fribiljett in till det politiska etablissemanget. Det är den bästa presenten Jimmie Åkesson kan få.

Att enskilda KD-företrädare säger tokigheter är väl en sak. Men Hägglunds uttalande vittnar om en intellektuell kollaps inom partiet. Kristdemokraterna har bytt ut den moraliska kompassen mot ett verbalt baseballträ och går bärsäkragång genom valrörelsen i syfte att till varje pris hålla sig kvar vid makten.

För väljare som inte vill att SD ska få inflytande över politiken de närmsta fyra åren finns bara ett alternativ: Rösta rödgrönt.

Alliansfritt Sverige, Aftonbladet, Aftonbladet2, SvD

Alliansen vill sparka 100 000 (eller?)

Rubriken på det här inlägget är inte på riktigt. Men den kunde ha varit på riktigt. Om jag hade argumenterat som Anders Borg. Men det gör jag inte, för jag tycker inte att regeringens “nej till de rödgröna jobbsatsningarna” är samma sak som att regeringen “säger upp” folk.

Det här är extremt viktigt. Anders Borgs tabeller brukar charma de flesta. Såväl väljare som ekonomijournalister. Men inte den här gången.

Anders Borg ljuger nämligen i sin granskning av det rödgröna valmanifestet. Jodå, han ljuger. Under rubriken “4,4 miljoner löntagare får höjd skatt” finns punkten “nej till Alliansens femte jobbskatteavdrag” och “nej till höjd skiktgräns”. Detta är alltså en del i den “skattehöjning” på flera hundra kronor i månaden som Anders Borg påstår att de rödgröna vill ha.

Problemet är att Alliansens femte jobbskatteavdrag ännu inte existerar. Det gör inte heller höjningen av skiktgränsen (att de rikaste får sänkt statlig skatt). Dessa är reformambitioner från regeringen som man kallat just “reformambitioner” eftersom man tänker genomföra dem under förutsättning att den ekonomiska utvecklingen är god. Att säga nej till föreslagna reformambitioner är alltså samma sak som att höja skatten, enligt Borg.

Och det är tydligt, mycket tydligt, att Borg pratar om just skattehöjningar. Allt detta står nämligen under rubriken “höjda inkomstskatter”. Så argumentet “jaja, men de får ju ändå höjd skatt” duger inte. Borg räknar med förslag som ännu inte genomförts.

Det är ungefär som om oppositionen skulle säga att “alliansen vill sparka 100 000 personer” för att alliansen säger nej till de rödgröna jobbsatsningarna. Det vore otroligt fånigt att argumentera på det sättet. Att alliansen säger nej till stora jobb- och välfärdssatsningar är förvisso sant, men man kan inte säga att de sparkat folk som ännu inte fått jobb.

Jag är så otroligt trött på att Anders Borg ständigt utmålas som seriös och ansvarsfull när han i själva verket argumenterar som en lillgammal MUF:are som lärt sig göra tabeller i excel.

Scoopet gjordes av Alliansfritt Sverige

Svd1, SvD2, DN1, DN2, DN3, DN4, Aftonbladet, Expressen, E24, DI

Begreppet “bidragslinjen” – ett hån mot de sjuka

Alliansens företrädare gillar att ställa “arbetslinjen” mot “bidragslinjen”. Reinfeldt drar denna grej varje gång han får chansen. Schlingmann brukar också skriva så i det nyhetsbrev som jag gjorde misstaget att börja prenumerera på.

Personligen tycker jag att hela snacket om “bidragslinjen” är ett hån mot framför allt de sjuka. De nya reglerna för sjukersättning (“bidrag”) gör att tusentals människor har förlorat sin sjukpenning trots att de är sjuka enligt läkarintyget.

Att sjukförsäkringarna är regeringens kanske svagaste punkt i debatten märktes inte minst häromdagen när Reinfeldt blev fullkomligt svarslös i debatten med en mycket kunnig väljare i Ring P1 (se klipp nedan).

Varje gång regeringen pratar om “bidragslinjen” är detta en attack mot de cancersjuka. En attack mot de undersköterskor som slitit sönder ryggen och nu inte orkar arbeta mer, men ändå förlorar sin sjukersättning eftersom regeringen bestämt att arbete går före bidrag.

Som rödgrön är jag stolt över att vi vill reparera sjukersättningen och ta bort stupstocken. Jag är stolt över att vi vill öka resurserna som går till den här typen av bidrag. Och jag anser att vi bör hugga tillbaks varje gång “arbetslinjen” ställs mot “bidragslinjen”.

Jag vill att vi ska svara ungefär så här: “Är det bidragslinje att låta sjuka människor få hjälp? Berätta för väljarna varför svårt cancersjuka människor inte ska få sjukersättning utan tvingas söka jobb.”. Sen går vi vidare och förklarar att “i ett rödgrönt Sverige förväntas du söka jobb om du har kapacitet att bidra. Om du är sjuk får du den hjälp du behöver”.

Vi ska prata på det här sättet tills alliansen slutar använda begreppet “bidragslinje”.

Om du inte har sett den här filmen, gör det. Sjukförsäkringarna och regeringens totala brist på empati kan bli en valvinnare.

DN, Sydsvenskan, Aftonbladet, SvD